Det är inte lätt att sätta ord på känslor. Sedan jag kom hem från Indien har jag försökt med just detta. Vrider och vänder på meningarna, inga formuleringar känns riktigt rätt.
Min nyfunna relation till Indien är svår att beskriva. Ordet hatkärlek återkommer gång på gång – det är så jag känner för det här landet. Till smutsen, värmen, människorna, strömavbrotten och till ett system som inte fungerar men där allt ändå löser sig.
Anteckningsboken som följt med mig på resan är fylld av ambivalenta ord:
Jag kan aldrig tänka mig att resa hit igen. Jag längtar redan tillbaka.
Sida upp och sida ned är sönderklottrade med små fragment, minnen, som jag kommer bära med mig en lång tid framöver. Som mitt första intryck av de indiska nätterna:
“Solnedgången på stranden. Känslan av att kliva in i en annan värld så snart solen försvinner i horisonten. Det gyllene skymningsljuset som ersätts av ett kompakt mörker som doftar sött av rökelse. Vi dricker billig rom och ljummen cola med spelande syrsor som kuliss. Surrealistiskt att lämna en snöstorm och hamna rakt in i detta.
Det är becksvart nu och hela byns siluett tycks vara förändrad – ingenting ser likadant ut längre och vi går vilse hela tiden. Avsaknaden av gatlyktor gör att en bokstavligen famlar sig fram i mörkret. Vi har hittat en smal stig som vi tror leder ner till stranden. Följer den, trevar med händerna utefter väggar av presenningar, ojämnt murbruk och slarvigt hopsnickrade plywoodskivor för att ha något att stödja oss emot om vi snubblar. Då och då susar en rickshaw eller en moped förbi oss. Farligt nära. Det torkade dammet yr kring våra fötter, färgar smalbenen röda.”
