Krönika: Om backpacking i Nya Zeeland

backpacking_nyazeeland.jpg

Jag har fått sånt skrivsug de senaste dagarna vilket känns superkul! Det fick mig också att tänka på min första publicerade text, nämligen en krönika jag skrev till KTH:s studenttidning på temat perspektiv. Jag skrev den när vi var ute och reste och handlar (kanske inte helt oväntat då) om vår tid på Nya Zeeland men framför allt - att våga byta miljö och få smaka på ultimat frihet. Få nya perspektiv helt enkelt. Här är den i sin helhet:

_

isabel holm krönika
isabel holm krönika

Jag är så trött. Det känns inte som den där vanliga höstnedstämdheten en kan uppleva efter en riktig håll käften-sommar, den här tröttheten går inte att sova sig ur. Jag har ingen ork till att jobba eller inspiration till att göra någonting kreativt som jag ju älskar. Alla måsten fullkomligt suger musten ur mig. Jag är så rastlös att det kryper under skinnet på mig men samtidigt helt oförmögen att komma till skott med något. Känslan av att gå runt och vänta på något blir alltmer uppenbar – rätt tillfälle att sluta på det där jobbet jag ledsnat på, rätt tillfälle att starta en konversion med grannen som jag springer på dagligen. Rätt tillfälle att våga börja leva det liv jag egentligen vill leva. Så, vad är det då jag drömmer om? Vad vill jag egentligen göra? Det är frågor enkla att ställa men desto svårare att finna ett svar på.

Jag tänker tillbaka på den där fredagen i slutet på juni. Vi är på Gålö utanför Stockholm, hela kompisgänget på tretton personer. Vi har hyrt stugor och ska fira en traditionell midsommar i dagarna tre. Framåt kvällen berättar en kompis att han funderar på att åka iväg till Nya Zeeland. Säga upp sig från jobbet, köpa en enkelbiljett och bara dra. Han längtar efter att känna sig fri, han vill leva nära naturen och skaffa sig nya erfarenheter. Bo i en husbil och kanske jobba på ett ekologiskt jordbruk. Eller var som helst egentligen, så länge magkänslan är rätt. Vi landar i att det viktigaste är att kunna se tillbaka på sitt liv och känna att man verkligen LEVT. Oavsett om det är här eller någon annanstans.

Just därför känns detta som en resa som betyder så mycket mer än bara resandet i sig självt. Kanske har det att göra med att vi blivit äldre. Att den resan vi pratar om nu ser ut på ett annat sätt än den vi drömde om när vi precis tagit studenten eller var 21, 22, 23. För ja, så länge har jag faktiskt tänkt att en vacker dag, då är det jag som står där på Arlanda med enkelbiljetten i min hand.

- Följ med! säger han uppmanande.

Och för första gången känner jag – varför inte? På riktigt, jag vill så gärna göra detta och jag vill ju såklart att min sambo ska vilja samma sak. Det känns som menat för oss - åka iväg strax efter jul då det är sommar därborta och fram till dess - spara pengar, planera och kunna njuta ordentligt av en höst och vinter på hemmaplan med vetskapen att något stort väntar på andra sidan nyåret.

Efter midsommarhelgen händer inget på länge, inte förrän hösten kom egentligen. Då kom vi till en punkt där vi ställde oss själva ett ultimatum – antingen bara gör vi det nu, eller så pratar vi aldrig mer om det igen. Vi bestämde oss för att göra det. Peppen när jag tänkte på allt nytt vi skulle få uppleva, känna och upptäcka i en helt annan del av världen höll mig flytande de tråkiga grå månaderna. Den tjugoförsta januari stod vi så med våra ryggsäckar i vårt trapphus på Kungsholmen. Kramade hemnyckeln jobbigt länge innan vi försäkrat oss om att vi hade allt vi behövde och kastade tillbaka nyckeln i brevinkastet. Jobbet var uppsagt, lägenheten uthyrd, räkningarna på autogiro och visumet fixat. Vi var så redo!

backpacka nya zeeland
backpacka nya zeeland

Nu är det nästan tre månader sedan vi sa hej då och på återseende till Sverige. Tre månader sedan jag rastlöst vandrade omkring i vår lägenhet. Väntade och längtade. Oroade mig och såg fram emot. Vände upp och ner på packningen flera gånger om dagen, funderade på om budgeten skulle hålla och försökte föreställa mig hur Nya Zeeland skulle kännas. Det hade just börjat snöa och tanken på att vi snart skulle få uppleva sol och värme kändes helt surrealistisk. Nu vet jag hur Nya Zeeland känns. Jag vet hur det känns att vara en backpacker. Att bo på hostel, leva på en budget, inte ha några måsten, åka dit man känner när man vill och vandra runt på gator där ingen kan ens namn. Saker som jag trodde skulle bli en utmaning innan vi åkte har jag inte ens reflekterat över här. Vi har blivit grymma på att stuva runt i väskor, bära väskor, planera och resa.

De första veckorna av vårt äventyr reste vi omkring i en campervan. Vi njöt av friheten men undrade lite bedrövat om alla som gjorde samma resa var 55 + med matchande joggingoveraller eller om de yngre avsiktligt undvek oss? Vi insåg efter ett tag de inte undvek oss utan snarare ”Holiday parks” med vattenland alternativt öde campingar en mil utanför stan. Vår största mission när vi vildcampade var att hitta en dusch, gärna med varmvatten. Då det ibland visade sig svårt luktade vi apa i perioder men eftersom vi sällan träffade på någon utomstående gjorde det inte så mycket.

När campingeran var över började vi istället resa med buss och bo på hostel. Då insåg vi hur flexibla vi varit med bilen. Bussen väntar inte, den fungerar inte som vardagsrum, garderob och sovrum i ett - det enda den gör är att frakta dig från punkt A till punkt B. Det blir inga stopp för att bestiga berg eller fotografera vattenfall längs vägen. Kisspaus får du ju givetvis, dock lite för sällan för att det ska vara helt bekvämt.

På hostel finns det ju i alla fall dusch (tack och lov!) men då går kläderna åt i dubbelt så snabb takt och som backpacker är ju att tvätta lite av det jobbigaste som finns. På hostel fanns också det vi saknat mest – andra människor. De är överallt - när du lagar middag, diskar eller försöker läsa en bok. De äter upp din mat, drar ner bandbredden när du Skypar med mamma och rycker i dörren när du är på toaletten. Att sova med sju andra personer kan vara både intressant och jobbigt. Mest det sistnämnda faktiskt. Det är alltid någon som snarkar och att alla har samma dygnsrytm som du själv händer ju inte.

Under vår resa har vi roadtrippat flera hundra mil, sovit under stjärnorna, lärt oss göra ost, jobbat på ett B&B, tagit del av spännande livshistorier, druckit vin, ätit Nya Zeeländsk husmanskost, åkt båt i fjordarna, sett soluppgången på en plats och solnedgången på en helt annan, yogat, varit på pingvinsafari, stannat uppe för att se stjärnor, träffat en Swami, ätit vegetariskt, badat i varma källor, badat i glaciärvatten, badat i vattenfall, vandrat i regnskog, bott i stugor, på campingar, i tält, på hostel, varit på festival, funnit ny musik, mediterat, överlevt forsränning, varit på hårdrocksklubb, druckit kaffe, vandrat i ruiner i Christchurch, besökt vingårdar, paddlat kajak, pocherat ägg, cyklat, skjutit vapen, rastat grisar, gjort egen glass, matat kalvar, besökt en chokladfabrik, strosat i botaniska trädgårdar, varit på museum, fiskat, skrattat, gråtit och dansat.

nya zeeland backpacking
nya zeeland backpacking

Jag är så glad att vi kom iväg. Alla nya möten med människor som vi annars skulle missat, så mycket nya platser vi inte fått ta del av och så många nya minnen vi inte fått ta med oss hem.

Baksidorna är inget jämfört med allt positivt som kommer av att byta miljö någon gång ibland. All tid du är ensam med dina egna tankar utvecklar dig och din kreativitet något enormt. Skulle jag ge ett råd så är det: åk, åååk! Vänta inte, tänk inte så mycket - bara gör det. Om så bara inte för att uppskatta det du har därhemma lite mer.