Om nostalgi och varför jag älskar att resa

travelblog-resor

Har ni lätt för att bli nostalgiska över saker? Exempelvis se tillbaka på grejer ni gjort eller speciella perioder i livet som ni gärna skulle vilja tillbaka till? Eller i alla fall få en slags längtan av att känna samma känsla på nytt?

Jag är verkligen sådan. Allra mest romantiserar jag resor jag gjort. Ju längre de är, desto mer romantik-fluff skapar jag kring dem. 

Min kille påminner mig om detta ibland, särskilt när jag pratar drömskt om vår backpacker-resa i Nya Zeeland och Asien. "Men du var ju inte alls glad hela tiden. Du tyckte det var jobbigt i perioder också". Och det är ju sant, det vet jag. Men det är ju så jag är i mitt vardagsliv också - ofta glad och pepp på saker men såklart finns dagar då en inte känner för något och helst vill ligga under täcket en hel dag. Att tro att alla ens problem ska försvinna för att man lämnar vardagen eller att ens personlighet ska förändras över en natt bara för att en bytt grå vardag mot sand mellan tårna är en myt. 

reseblogg-travelbug

Att resa är för mig en skräckblandad förtjusning. Min planerande personlighet tycker det är jobbigt att inte veta var eller vad jag ska äta till middag, att åka vilse i kollektivtrafiken eller att inte känna en enda människa. En annan del av mig känner så starkt att för varje ny människa jag vågar ta kontakt med, för varje gång jag vågar något jag inte vågat tidigare växer jag som människa. Små steg för andra kanske, men jättekliv i min värld. Jag vill utmana mig själv och jag vill känna. Det är därför jag reser. Jag vill hinna se så mycket jag bara kan av världen, för att livet är kort och det finns så mycket fantastiskt att uppleva. Att utforska andra kulturer gör en också till en mindre fördomsfull person med större empati och förståelse för andra människor. En sådan person vill jag vara. 

Känner ni igen er? Hur hanterar ni era känslor efter en resa?