En bussresa nånstans på den filippinska landsbygden

bussresa1.jpg
Förra året backpackade vi runt i Asien och jag har hittills inte skrivit så mycket om den resan förutom min guide om att öluffa i Filippinerna. Att resa på det där viset var verkligen härligt men det jag kanske inte hade räknat med var att vi skulle spendera så otroligt mycket tid på olika bussar, färjeterminaler, båtar osv. En positiv sak med det är att jag hann fylla mina mobilanteckningar med en massa tankar. Här är några från en bussresa nånstans i den filippinska landsbygden.


filippinerna bussresa

Efter att ha varit tvungna att övernatta i Cebu checkar vi ut tidigt följande morgon för att hinna med en buss upp till Maya för vidare transport till Malapascua. Vi har hört att det är bäst att hinna med båtarna medan det fortfarande är ljust ute och vi är överens om att tanken på att åka en liten, fullastad träbåt i totalt mörker inte känns så lockande. När vi kommer fram till stationen (i vad vi tror är god tid) står där massor av bussar redan och en man ropar ut att vår buss avgår NU. Jag freakar en kort stund eftersom jag är både kissnödig och hungrig. Det enda vi lyckats få tag på att äta är några torra bakverk från en liten glasmonter på hjul. När vi betalt upptäcker vi att hela montern kryllar av myror. Om det blir paus på den nära fem timmar långa bussresan är högst oklart. Mina resekompisar är redan framme vid bussdörrarna så jag halvspringer efter, plötsligt rädd att bli lämnad kvar ensam.

resa med buss i filippinerna

Väl på bussen kan jag andas ut lite och medan vi rullar genom Cebus förorter slås jag av hur påtagliga kontrasterna är. Stora lyxiga hotellkomplex är uppradade i långa led och bredvid de stora glaskropparna - enkla skjul av plåt med endast ett draperi som dörr.  Bland de lokala små marknadsstånden svishar det ibland förbi en välkänd logga - McDonalds, Seven Eleven eller någon mobiloperatör. En liten pojke står och kissar i rännstenen mellan två hus och gatuhundarna sover på högar med bråte på trottoarerna. Varje gång vi stannar vid ett rödljus dyker barn upp för att sälja souvenirer, snacks och vatten. De tävlar om vår uppmärksamhet och klättrar nästan på varandra för att vara den som når högst upp med sina erbjudanden.

Vi rullar vidare och sakta blir både trafiken och husen färre. Det är tryckande varmt, bussen saknar helt AC och ombord finns säkert dubbelt så många passagerare som sittplatser. Jag har haft turen att hamna vid fönstret och kan luta mig ut i vinddraget. Min tidigare oro börjar släppa och jag njuter faktiskt av stunden. Ända tills jag hör ett ljudligt tutande från en mötande bil och drar snabbt in huvudet. I motsatt fil kör trafiken förbi oss med minsta möjliga marginal. Från där jag sitter ser det ut att endast vara ett par centimeter mellan oss och dom. Jag vågar inte stoppa ut huvudet igen men njuter i fulla drag av den plötsliga frihetskänslan jag känner. Här är vi, vind för våg (i alla fall nästan) mitt ute på den filippinska landsbygden. Det är måndag, tror jag, och jag är så långt från ekorrhjulet man kan komma.

bussresa filippinerna

Vi passerar oslagbara vyer - odlingsfält, böljande landskap och kor fjättrade i skuggan under en palm. Sanden från den torra grusvägen virvlar upp från däcken och snart är rutorna täckta med ett tunt lager finkornig sand.

-

Vi har åkt i fem timmar och det börjar bli segt. Folk har börjat droppa av längs med vägen. Det finns inga utmärkta hållplatser och heller inga stoppknappar, man väljer själv när man vill kliva av och ansvarar för att underrätta chauffören om sina avsikter. Det är ett evigt plingande, ofta ett metalliskt sådant då nycklar slår mot bussens stålhandtag. Ibland stannar vi så ofta som var tjugonde meter.

Det är i sådana här situationer en inser saker om sig själv och hur annorlunda saker är här jämfört med hemma. Hur många av ens problem som är så världsliga, som inte ens är ett problem. Som att du inte svälter ihjäl på fem timmar till exempel. Hemma hade det blivit ramaskri om det inte funnits sittplatser och säkerhetsbälten åt alla. Och inte någonstans i kollektivtrafiken i Sverige är folk så trevliga som här.  Någon håller en ung kvinnas barn medan hon lastar av sin väska, en annan erbjuder sin plats till en äldre herre. Och här är vi och undrar varför i herrans namn ingen kan dra på AC:n när vi befinner oss mitt på ekvatorn för det är väl typ en mänsklig rättighet?