Denna värme äter upp mig. Huden känns febrig. Vi sticker oss på det snustorra gräset, det har inte regnat här på veckor. Landskapet är kargt och färglöst, hade lika gärna kunnat vara Nevada istället för Danmark. Jag vaknar först varje morgon. Fumlar efter blixtlåset till tältet, kippar efter luft. Stapplar ut och bländas av solen som redan står högt på himlen.

Värmen gör en helt passiv så vi gömmer oss i den artificiella skuggan under partytältet. Dricker varmt vatten, glider in och ut ur sömnen. Jag målar i väntan på att graderna ska sjunka. På baksidan av pennfodralet, ett kvitto, en kropp.

När mörkret faller är det som att entra en helt ny värld. Att gå från vårt camp till byn tar extremt lång tid, men tid är ju inget som existerar här. Outfits ska berömmas, dryck ska bjudas och kramar delas ut till höger och vänster. Någon fastnar i en konversation med banan-mannen, en annan blir indragen i en trumcirkel och den tredje blir utmanad i någon sorts marshmallow-ätning.

Sammanhållningen här är fantastisk. Tänk att allt detta finns enbart för att vi ska få ha kul en hel vecka. Det är som en stor lekplats med bollhav, dansgolv, konstinstallationer, rymdfarkoster och ett mini-litet disko som ryms i en telefonkiosk.

Jag blir typ rörd av de som lagt ner sin själ i olika konstprojekt, som har riggat ljud, ljus och deco bara för att vi ska kunna dansa, som påminner en om att dricka vatten och bjuder bort rester från sin middag. Han som ska ta lastbilskörkort enbart för att kunna köra allt material hit nästa år. Allt är så hjälpsamt.  Tänk om det alltid kunde vara så.